LVU – en guide om tvångsvård av barn

Lagen om vård av unga, eller LVU som det ofta förkortas, är en svensk lag som kan tillämpas när ett barn under 18 år antingen far illa eller är i fara på något sätt och föräldrar inte kan eller inte vill skydda barnet. LVU innebär att barnet kan omhändertas och placeras utanför hemmet för vård och skydd.

När tillämpas LVU?

Det finns två huvudskäl för att LVU ska tillämpas. För det första, när ett barn utsätts för någon form av missförhållanden i hemmet, vilket kan innefatta fysiskt eller psykiskt våld, sexuella övergrepp eller allvarlig försummelse. För det andra, när barnet leder ett så kallat ”oskickligt eller farligt leverne”. Det kan till exempel vara om barnet är inblandat i brottslighet, missbrukar droger eller alkohol, eller har ett självdestruktivt beteende.

Beslutsprocessen

En LVU-process inleds vanligtvis med att socialtjänsten får information om att ett barn kan vara i behov av skydd. Socialtjänsten gör en utredning och om de kommer fram till att det finns skäl för LVU ska de göra en anmälan till domstolen. Domstolen gör en bedömning baserat på socialtjänstens utredning och annan insamlad information. Om domstolen beslutar om vård enligt LVU, kommer barnet att placeras i ett familjehem eller på ett HVB-hem (hem för vård eller boende).

Vad händer efter ett LVU-beslut?

Efter ett LVU-beslut kommer barnet att få en individuell vårdplan. Den här planen skapas för att säkerställa att barnets behov tillgodoses på bästa möjliga sätt. Vårdplanen innehåller uppgifter om var barnet ska bo, vilka insatser barnet behöver och hur umgänget med föräldrarna ska se ut.

Föräldrars roll under en LVU-process

Föräldrar har rätt att få information om processen och om vilka rättigheter de har. De har rätt att ha juridisk representation under hela processen och rätt att överklaga beslutet till högre instans. Föräldrar har även rätt till stöd och hjälp från socialtjänsten för att förbättra situationen så att barnet kan återvända hem. Dessutom, även om barnet placeras utanför hemmet har föräldrar rätt till umgänge med barnet, om det inte strider mot barnets bästa.